HD:s avgörande om tiden inom vilken talan enligt lagen om likabehandling ska väckas

I ärendet hade några arbetstagare yrkat gottgörelse enligt lagen om likabehandling på den grunden att arbetsgivaren hade genomfört uppsägningar av produktionsorsaker och ekonomiska orsaker på ett sätt som stred mot diskrimineringsförbudet enligt 6 § lagen om likabehandling. Högsta domstolen tog ställning till frågan huruvida talan hade väckts inom två år.

Högsta domstolen konstaterade att lagen om likabehandling till sin karaktär är allmän och att dess tillämpningsområde är brett, vilket gör det svårt att i lagen, på ett entydigt sätt, definiera en tidpunkt då man kan anse att diskriminering ägt rum. Högsta domstolen ansåg att varje situation måste bedömas utgående från naturen av och syftet med förfarande som ansetts diskriminerande och att även övrig lagstiftning som tillämpas i situationen i fråga bör beaktas.

Uppsägningarna utgör enligt högsta domstolen ett förfarande som genomförs stegvis. Förfarandet utgör dock en helhet och således ska inte förfarandet anses utgöra en situation där bestämmelserna om kontinuerlig diskriminering ska tillämpas. Högsta domstolen beaktade lagstiftarens syfte med tanke på bestämmelsen om preskriptionstiden i arbetsavtalslagen och konstaterade att det inte gav anledning att tolka situationen på ett annorlunda sätt. I fallet ansågs meddelandet om uppsägning utgör en inledande åtgärd och tidpunkten då arbetsförhållandet upphör ansågs utgör den tidpunkten från vilken tiden inom vilken talan ska väckas bör räknas ifrån. Enligt högsta domstolen hade talan väckts i tid. (Omröstning)